0/0
0 0

Novell: Min egen dröm

Novellerna vi postar här på vår hemsida är skrivna av Penny & Friends-medlemmar och har tidigare getts ut i klubbens tidningar. Självklart kommer det en ny novell i varje ny tidning också! Maxad gnäggig läsning både i tidningen och på webben, hurra! Min egen dröm Ibland är det svårt att välja. Särskilt när det handlar om ens framtid. Och särskilt när det ena valet betyder ”inte häst” ... Av: Ragnhild Illustration: Jo Goodberry Jag steg ur sängen och stängde av väckarklockan. Ännu en dröm – och vilken dröm! De hade blivit många den senaste tiden. Långa drömmar, och sådana som inte verkade vettiga – för fem öre. Jag hade drömt om turkosa hästar, dansande hundar, varulvar, köttbullar ... och talande ankor! Ibland dök några pingviner också upp. Jag kände igen de här drömmarna och visste varför de kom – jag var stressad. De kom när det var prov i skolan eller när det hände något annat viktigt – precis när jag verkligen behövde sova ordentligt. Just då bestämde sig min hjärna för att vara superkreativ, och jag sov förstås inte alls bra. Jag hade skäl att vara stressad. Bara tre dagar senare måste jag lämna in mitt gymnasieval, och jag hade ingen aning om vad jag skulle välja! Å ena sidan fanns det jag verkligen ville syssla med – hästar. Å andra sidan fanns det jag borde göra – välja ett studieförberedande program. Men jag var så skoltrött. Jag hade toppbetyg i alla ämnen, men kunde inte tänka mig något tråkigare än ytterligare tre års teoretiska studier. Nej, sluta nu tänka på det där. Idag behöver du bara bry dig om hästarna och den härliga vårsolen, intalade jag mig själv medan jag åt frukost. Sedan hoppade jag på cykeln och trampade fem minuter till närmsta häst, eller rättare sagt: ponny. Åh, vad jag har saknat dig, killen! tänkte jag när jag fick syn på honom där han betade i hagen. Jag lämnade cykeln bredvid vägen och tog grimman som hängde på staketet. ”Min kille”, eller Moss som han egentligen hette, var en tjugotreårig islänningsfux. Fast han var långt ifrån min, förstås. Moss hade en skada på sitt ena bakben och kunde inte ridas längre. Så jag skötte bara om honom, ryktade och så. Det var slutet av april och de första vårtecknen hade kommit. Mycket grönt, varm sol och inte minst: fällningsperiod för islandshästar med extremt tjock hårrem! Jag stod högst upp på en kulle och såg ut över flera håriga, söta ponnyer. De stod där i solen och liksom lyste upp dammet på sina långa vinterpälsar. Jag började gå ner mot dem och gjorde samtidigt upp en plan för hur jag skulle kunna smuggla med mig Moss ut, utan att alla de andra hästarna också hängde på. Det var svårare än det kan låta för Moss var inte särskilt samarbetsvillig och de andra ville verkligen också följa med. – En annan dag, sötnosar, mumlade jag medan jag höll ögonen på Moss. Till sist fick jag honom att stå stilla och nu väntade han tålmodigt på att jag skulle sätta på grimman. Så var det dags för den stora utmaningen igen – att ta sig ut! Med en svans av ponnyer bakom oss, ledde jag Moss mot backkrönet. Jag vände mig om, och sa med bestämd röst åt den första ponnyn, Fröja, att stanna. Hon gjorde halt och spetsade öronen. Jag började gå igen, men halvvägs uppför kullen hörde jag åter ljudet av hovtramp bakom mig. Jag sa åt Fröja en gång till, men kunde inte låta bli att le åt hur förvirrad hon såg ut. Varför får inte jag också följa med? såg hon ut att undra. Uppe på backen öppnade jag grinden bara tillräckligt för Moss att gå igenom, samtidigt som jag nog såg efter att inte också de andra kom springande. Utkomna från hagen kunde jag äntligen slappna av igen. – Vi klarade det idag också, min gamle vän. Inte sant? sa jag och klappade om Moss. Det var fortfarande lite svalt, så jag tog med honom till stallet och band upp honom i stallgången. Sedan tog jag ett steg bakåt och tog en titt på honom. – Mycket jobb idag, min pojke. Det syns att du varit ute mycket den senaste tiden, sa jag när jag såg hur smutsig han var. Han hade rullat sig också. Tja, det är väl lika bra att sätta igång, sa jag och tog en borste. Jag borstade och borstade medan jag pratade lågmält med honom om vilket jobbigt val jag hade framför mig och om mina konstiga drömmar. Sedan övade jag lite franska och Moss lyssnade. (Det var snart franskaprov i skolan. Men när var det exakt?) Det var fascinerande att se hur han lyssnade på min röst. Efter en halvtimmes borstning och prat var jag täckt med rött hår och hade kunnat tas för Moss tvilling. Jag tog ett steg bakåt och beundrade nöjd resultatet av mitt arbete. Eftersom jag inte kunde rida Moss, brukade jag ta med honom på en promenad efter rykten. Just den här dagen tog vi en tur längs en grusväg. Det var så härligt. Fåglarna kvittrade, solen lyste och vår andedräkt gjorde vita utandningsmoln i luften. När vi gått en bit lät jag Moss beta lite i vägkanten. Jag måste bestämma mig. Hästar eller teori? Ryttare eller läkare? – Vad tycker du, Moss? Hästar eller teori? frågade jag min älskade hästvän och till min förvåning frustade han mig rakt i ansiktet. – Nå, nog fanns det något i den där andedräkten som hade behövt en läk... Moss avbröt mig och la sin mule mot min axel. – Då blir det hästar, alltså, sa jag tyst med ett leende. Jag tänker följa min egen dröm – inte den andra tycker jag ska följa. För första gången på mycket länge kände jag hur stressen liksom bara försvann, och alla turkosa hästar och talande ankor med den ...

Vill du läsa mer?

Novell: En oväntad vänskap

Novell: Enhörningen

Novell: När drömmar blir verklighet