0/0
0 0

Novell: Vid utkanten av Blue Forest

Novellerna vi postar här på vår hemsida är skrivna av Penny & Friends-medlemmar och har tidigare getts ut i klubbens tidningar. Självklart kommer det en ny novell i varje ny tidning också! Maxad gnäggig läsning både i tidningen och på webben, hurra! pennyfriends_1507_novell_feat Vid utkanten av Blue Forest Enhörningar är inte bara stolta och vackra varelser. De är även mästare på att reta upp häxor. En dag går en ung enhörning för långt, och häxan i den magiska skogen Blue Forest får nog …  Av: Elina Tötterström Illustration: NB Illustration   Vid utkanten av skogen Blue Forest, under trädens prasslande löv, står en liten stuga i brungul färg. I vanliga fall är stämningen runt stugan så fridfull att man nästan kan känna av den gamla magin, men idag finns ingen mystik överhuvudtaget. En flock fåglar kastar sig ut i luften, skrämda av oljudet som kommer från gårdsplanen framför stugan. Den hasselnötsbruna trädörren flyger upp på vid gavel. En häxa i svart klänning och med svart tovigt hår stormar ut. Hennes bälte pryds av kottar och nötter. Till häxkonstens stora skam måste jag erkänna att den där häxan, det är jag … – Ditt eländiga odjur! skriker jag åt den lille vandalen som just har glufsat i sig en hel äpplepaj. Stora, violetta ögon blir ännu större och fölet lyfter sin mule från pajfatet när jag störtar fram med en kvast i högsta hugg. Till min förskräckelse ger sig fölet inte av. Istället sänker han huvudet och riktar sitt horn mot mig, redo att anfalla. Min enhörning har fått för sig att det är dags att leka. Jag suckar uppgivet – lär han sig aldrig? Jag stålsätter mig och gör kvasten redo för en fäktningsmatch, men sänker den sedan igen. Längre bort på fältet har en fullvuxen enhörning lyft på huvudet. Vi har dragit åt oss hennes uppmärksamhet genom att föra en massa oväsen. Nu travar hon fram mot oss. Till och med fölet förstår vad som händer. Han lyckas genast med att se helt oskyldig ut, innan han flyr. Jag plockar snabbt upp det tomma pajfatet från marken. Som tur är tappar enhörning-en intresset och börjar beta igen. Enhörningar är väldigt ädla djur – fåfänga är de också – och de har överseende med yngre hästar som retas med häxor. Jag svär tyst för mig själv att jag minsann ska lära den där vandalen en läxa, när jag får chansen. Solen håller på att gå ner bakom de glödande trädkronorna när jag städar på verandan på framsidan av min stuga. Vid utkanten av fältet ser jag en flock med betande enhörningar. Mitt föl skuttar glatt omkring i närheten av sin moder. Han är lika vacker som fullmånen under den svartaste vinternatten. Hans man är is-vit, ögonen är som bleka, violetta diamanter. Den tjocka pannluggen faller över ögonen, resten av den is-vita manen skiftar i blå nyans. Mitt i pannan sitter ett blågrönaktigt spiralformat horn – vasst som ett svärd. Fölets hårrem är naturligt vitt guld, och de små nätta hovarna ser ut att vara gjorda av is. Jag ställer kvasten åt sidan och tar det lilla tränset, som flätats av tunna läderband, från verandans staket. Jag går genom skogsgläntan och bort mot fältet. Gräset kittlar mot mina bara fötter, och när jag visslar kommer mitt föl springande mot mig. Jag lugnar honom och fångar hans uppmärksamhet med hjälp av kexen jag har i fickan, så att jag kan dra tränset över huvudet på honom. Men efter en sådan bra start så galopperar fölet plötsligt iväg när jag försöker ta mig upp på hans rygg. Den eländiga lilla … Jag försöker igen. Tyst smyger jag upp längs hans sida och rör försiktigt vid bogen. Jag häver mig upp på hans rygg. Han ser på mig väldigt länge med sina runda ögon, så gör han ett glädjeskutt och galopperar iväg till sin moder. Jag ligger på marken, ansiktet neråt, och svär över högen med dynga som jag föll i. Senare på kvällen rycker jag åt mig min nybakade äpplepaj från fönsterbrädan – precis i rätta ögonblicket – innan pajen försvinner ner i ett girigt gap. Mitt föl tittar förolämpat på mig när jag stänger fönstret och tar med mig läckerheten. Det första jag ser nästa morgon när jag vaknar är att mitt hus ser ut som värsta hålan. Köket är täckt i mjöl, från golv till tak. Stolar ligger omkullvälta och det enda som finns kvar av äpplepajen är fatet – och det har det också gnagts på! Bara åsynen av det hela får mitt mod att falla, redan innan jag börjat ta itu med städningen. Min vackra hasselnötsbruna dörr har blivit av med handtaget. Den hänger på ett enda gångjärn och påminner mest om något från ett spökhus. Mitt tålamod bubblar slutligen över, och jag marscherar iväg över fältet för att träffa en viss enhörning. Mitt föl ser ut som en ängel, men äppleskivan som hänger från hans mungipa är ett tydligt bevis. Jag vill dra ner honom ett snäpp eller två, men läxan jag håller på att ge honom avbryts av en irriterad gnäggning. Den mäktiga och ädla – och fåfänga – enhörningen står alldeles bakom mig. Hon ger mig en irriterad blick. Och inte för intet heller, jag håller trots allt på att ge hennes älskade föl en utskällning. Fölet trippar som en liten ängel och gömmer sig bakom sin moder. Mamman ger mig en rejäl avhyvling. Jag lämnar slagfältet med hopsjunkna axlar och ett stort hovavtryck på ryggen. Fölet ser tankfullt efter mig; kanske inser han att han har gått för långt. På eftermiddagen höjer jag mig mot skyarna på min kvast, för att skaffa hjälp med att laga dörren. Den gamla häxdamen lånar ut en hjälpreda till mig, en pojke som heter Lucky och nästan försvinner under sin överväldigande stora blåa hatt. Häxdamen skryter om att Lucky, trots sin otur, är stark och även är mycket duktig på arbetsförtrollningar – och ett arbete är exakt vad min dörr är. Så vi trycker ihop oss på min kvast. Enligt Lucky genomgår hans egen kvast just nu ”plågorna av en misslyckad förtrollning” och duger inte till att flyga med. Vi sicksackar oss ner mot min stuga. Jag lyckas landa kvasten utan några missöden, trots att vi är två personer på den. Lucky tittar förundrat på min stuga och pekar på verandan. – Du har då verkligen många husdjur, eller hur? Förvånad tittar jag bort mot verandan. – Bara ett husdjur, men jag antar att han är som tio. Du förstår, min dörr sitter på plats igen – eller, rättare sagt, någon har försökt att sätta den på plats. Nu är den upphängd med ett gångjärn, grässtrån och ett träns. Utöver det så har den även proppats upp med en sten, och en pinne har stuckits in i nyckelhålet. Jag ser även att hålet för handtaget har blivit större, en aning för stort till och med. Min veranda är täckt av hovavtryck och på trappsteget står en gräsdekorerad kaka – en hög med lera. Ett brett leende sprider sig över mitt ansikte; slutresultatet är en total röra, såklart, men det är tanken som räknas. – Det ser ut som om vi får tillbringa resten av kvällen med att ta itu med det här dörrproblemet, suckar jag. Men Lucky verkar inte ha något emot det. Pojken ler blygt. – Jag kan stanna över natten då, säger han tyst och kikar fram på mig under sin stora hatt. – Jag kan baka en äpplepaj för att göra det värt besväret, tänker jag högt. Och den här gången har mitt föl också förtjänat en bit. pennyfriends_1507_novell